Kapitel 1: Förnekelse
”Det kommer att gå jättebra”, sa vi till varandra innan resan. ”Barnen är ju så stora nu, sju och nio, de kommer att älska Paris.” Vi såg framför oss lyckliga barn som tittade på konst, åt croissanter med stil och somnade utmattade efter långa dagar av kulturnjutning. Verkligheten, som bekant, ser annorlunda ut.
Kapitel 2: Ilska
Redan på flyget började det. ”Jag vill ha en macka.” Det fanns inga mackor. ”Jag vill titta på film.” Skärmen fungerade inte. ”Jag är kissnödig.” Det var kö till toaletten. Innan vi ens landat hade vi hamnat i konflikt med båda barnen, med varandra, och med flygvärdinnan som bara försökte hjälpa. Paris kändes plötsligt väldigt, väldigt långt borta.
Kapitel 3: Förhandling
Väl framme vid hotellet insåg vi att rummet var ungefär lika stort som en svensk garderob. Två vuxna och två barn skulle dela på en säng och en bäddsoffa som såg ut att ha hämtats från ett vandrarhem 1987. Barnen protesterade högljutt. Vi lovade dem glass, baguetter, allt de ville bara de slutade bråka. Förhandlingsfasen hade inletts.
Kapitel 4: Depression
Dag två var vi på Louvren. Det hade vi sett fram emot i månader. Barnen orkade precis igenom säkerhetskontrollen innan de började fråga när vi skulle gå därifrån. Vid Mona Lisa vägrade de gå vidare. De satte sig på golvet, mitt bland alla turister, och förklarade att de aldrig skulle resa sig igen. Vi stod där, två trötta föräldrar, och insåg att vår dröm om en kulturell familjesemester just hade krossats.
Kapitel 5: Acceptans
Någon gång efter lunch, när vi satt på ett café och barnen lekte med en katt som strök förbi, släppte vi taget. Vi skulle inte se allt. Vi skulle inte ens se hälften. Vi skulle bara vara här, med barnen, och försöka göra det bästa av situationen. Det var befriande. Vi beställde mer kaffe, barnen fick en till glass, och resten av dagen blev faktiskt ganska bra.
Kapitel 6: Strategi
Dag tre hade vi lärt oss. Inga fler museer. Inga fler köer. Bara parker, lekplatser, båtar på Seine, och glass i obegränsade mängder. Inga diskussioner om att hyra möblerad lägenhet Paris. Vi åkte båt under broarna, barnen vinkade åt alla som vinkade tillbaka, och för första gången på hela resan log de på riktigt. Vi hittade en lekplats vid Luxembourgträdgården som var så avancerad att de kunde hålla på i timmar. Vi satt på en bänk, läste tidning, andades ut.
Kapitel 7: Magi
På kvällen gick vi upp till Sacré-Cœur. Solen höll på att gå ner, och hela Paris låg där nedanför i gyllene ljus. Barnen var tysta, för en gångs skull. De bara tittade. Nere på trappan satt en man och spelade dragspel, och plötsligt började folk dansa. Barnen tittade på varandra, sen på oss, sen på dansarna. Sen började de dansa. Där, mitt i Paris, med utsikt över hela staden, dansade våra barn med främlingar till en melodi vi aldrig hört förut. Det var magiskt.
Kapitel 8: Tacksamhet
Sista dagen åt vi frukost på samma café som alla andra dagar. Barnen hade fått sina favoriter, personalen log igenkännande, och vi satt där med våra koppar och bara njöt. Det var inte den resa vi planerat. Det var inte den Paris vi sett på film. Men det var vår resa. Vår historia. Våra minnen. Och när barnen frågade om vi kunde åka tillbaka nästa år, då visste vi att det faktiskt varit värt allt.
Kapitel 9: Epilog – ett år senare
”Kommer ni ihåg när vi dansade vid Sacré-Cœur?” frågar barnen ibland. ”Kommer ni ihåg båten? Kommer ni ihåg katten på caféet?” De minns …