Folk brukar fråga vad som är det mest oväntade med att jobba som takläggare, och jag tror aldrig att de förväntar sig svaret: tystnaden. Inte den tystnad man får i ett bibliotek eller på ett kontor, utan den där stilla, höga tystnaden som bara finns när man står ovanför allt annat. Högt uppe på ett tak tidigt på morgonen hör man hur världen långsamt vaknar, men själva huset ligger ännu stilla, som om det lyssnade på hur du tänker börja dagen.
Just den där tystnaden har följt med mig genom hela yrkeslivet (även när jag jobbade vid takläggare Tyresö), oavsett om jag står på ett radhustak i Vällingby eller på en gammal villa ute vid Mälarens strand. Den är som ett tecken på att man är på rätt plats. För även om takläggning handlar om pannor, papp och verktyg, så är det också en sorts relation med byggnaden under ens fötter. Det låter kanske märkligt, men efter tillräckligt många år lär man sig att läsa av ett hus nästan som man läser av människor. Vissa är tåliga och bär sina år stadigt, andra gömmer sprickor under ytan. En del är så nöjda med att bli omhändertagna att man nästan kan känna hur de slappnar av när man byter deras takbjälkar.
Den här veckan hade vi ett sådant hus. Det stod längst in på en smal grusväg mellan två fält och såg ut som ett vykort från tiden innan någon kom på ordet standardisering. Taken var sneda på det charmiga sättet som antyder både dåliga renoveringar och lyckliga misstag. Ägaren hade köpt huset på impuls, berättade han, efter att ha sett det i kvällssolen en dag han egentligen bara skulle titta på en hästgård längre bort. Det är fint när ett hus får den sortens spontan kärlek, men taket hans hade definitivt inte delat entusiasmen.
När vi tog bort de första pannorna märkte vi hur underlaget nästan suckade av lättnad. Träet var mjukare än det borde vara, som om det gjort sitt bästa för att hålla ihop tills någon äntligen kom för att se om det behövde hjälp. Det är fascinerande hur mycket man hinner tänka när man står böjd över råspont och lyssnar på hur kollegorna skämtar bakom en. Man hinner fundera på hur många stormar taket överlevt, hur många decemberkvällar det fått känna snötyngd och hur många vårregn som trummat mot pannorna innan det blev dags att byta dem.
Det är också under sådana stunder man påminns om att takläggare Stockholm inte bara är ett yrke, utan ett sorts löfte. Ett tak är ett skydd, en trygghet, en tyst bekräftelse på att hemmet står kvar även när vädret inte gör det. Därför är varje byte av papp eller förstärkning av en balk lite mer än bara ett arbetsmoment. Det är som att stoppa in ett nytt hjärtslag i konstruktionen.
Mot slutet av veckan hade huset fått en helt annan hållning. Det låter kanske omöjligt, men man ser det tydligt när man jobbar med det varje dag. Takets linje blir rakare, fasaden ser mer självsäker ut. När vi lade sista pannorna var ljuset så där varmt och snett som det bara blir när hösten funderar på att bli vinter. Min kollega sa att vi skulle ta en bild, men jag stod mest och tittade på hur skarven vid nocken fångade det sista av eftermiddagssolen.
Kunden dök upp med två muggar kaffe och stod bredvid oss en stund utan att säga något. Han bara log. Och det där tysta leendet, det säger mer än alla recensioner i världen. För han såg precis det vi såg: ett hus som fått lite …
Variationen av olika sorters tak är fantastisk och formen överensstämmer med konstruktionen som håller upp taket.
Alla bostäder har fönster och tänk så tråkigt det skulle vara och inte kunna få in dagsljus.
Alla husägare bör göra underhåll på sitt tak regelbundet.
Livets pussel som vi vill kalla det både skapar och förenklar för oss varje dag.
